Jag minns när jag var liten och det började att närma sig jul. Jag var olydig, bångstyrig, ettrig och allmänt upptrissad i flera veckor innan. Det gick knappt att prata med mig; så uppe i varv var jag. Tomten skulle komma. Tomten är något som man som barn inte riktigt har grepp om. Man har ett hum, en på-ett-ungefär-uppfattning om hur han är och vad han står för, vad som förväntas av en och faktiskt också en svag aning om hans sanna identitet... men ändå, det är Tomten. Det är lite som om Gud fader själv skulle traska in hos en gammal präst och morsa glatt. Osannolikt och högst oväntat, liksom. Trots att han ändå finns i åtanke konstant och övertygelsen om hans existens är ett faktum. För många barn är tomten lika sann som amen är i kyrkan för den troende. Jag saknar den övertygelsen. Vad jag inte skulle göra för att få känna så igen! Det där pirret, ni vet? Det där pirret som nästan övergår i våldsamt illamående när det knackar på dörren. Hur hjärtat stiger i halsgropen, sväller och avger dova duns mot bröstbenet och kallsvetten lackar alltmedan man med darrig hand öppnar dörren för att välkomna det allra heligaste julen medför. Fight or flight-reflexen ekar i huvudet. Total eufori infinner sig och den är mixad med rädsla som avger en frän smak av adrenalin i munnen. En smak som nästan kan döva ut nyligen nedsvald senap och skinka. "NÄMEN HEJ TOMTEN! JA MEN SJÄLVKLART HAR VI SNÄLLA BARN HÄR!"

Paus. Vågar man titta på Honom? Någon vuxen sa något, äntligen, Tomten har tagit av sig skorna. Är de inte märkligt lika morbror Anders skor? Åh, han är inne i rummet nu. Han ÄR VID GRANEN! Den skäggige gubben har intagit position och Gode Gud i höjden han tar i det där paketet som ju är till mig..! Åh...TACK!


Jag vill känna så imorgon.